I dagens samhälle så mår större delen av unga tjejer och killar psykiskt dåligt. Då menar jag inte nödvändigtvis så pass att man diagnotiserats och fått tabletter mot det, även om  det också blir vanligare  och vanligare.

Tänk om man faktiskt inte är ens lite deprimerad då? Är man elak  som står för det eller gör det en i själva verket till onormal? I allas bloggar läser man poetiska och sorgliga texter om hur dåligt de mår,  allt är skrivet i kod vilket jag antar gör det hela mer spännande. Tänk om jag är lycklig då? Tänk om jag älskar mig själv, mitt utseende och min personlighet. Tänk om jag älskar min livssituation, familj och vänner? Är det plötsligt jag som har problem?

Jag är trött på att inte få vara glad 24/7 bara för att andra inte är det. Jag kan inte ens tänka mig in i att vara i en depression och det är av jag har hört och förstått något jag inte skulle önska min fiende så tacka Gud för allt stöd som finns!

Missförstå mig inte nu, tro inte att jag tycker att alla är mesiga och mindre värda. Jag har varit med om saker som dragit ner mig i ett sådant mörker att jag nästan slutade hoppas på att finna  en väg ut, ett sådant mörker som alla som upplevt samma sak känt, ett mörker som även just du skulle känna om du varit mig då.

Men tänker jag låta det förstöra resten av mitt liv? Nej, inte direkt. Allt för något positivt med sig, hur sjukt det än låter. Jag trodde inte ens på det själv när min mamma sa det till mig då jag var som djupast in i mörkret. Men det är sant och det var just det jag uppskattade och tittade efter. Jag har bra självförtroende, jag älskar mig själv, kan knappt få nog. Det stör mig  att man ska få sliringar bara för att man är lycklig.

Förlåt mig Gud, för att jag inte mår dåligt och hatar mig själv.

Förlåt mig för att jag väljer dag istället för natt.